Motorn på ett stort kryssningsfartyg hade plötsligt slutat fungera. Fartygets ägare anlitade desperat nog en expert efter den andra, men ingen av dem lyckades fixa motorn.

Efter alla försök och som sista utväg, kallade man slutligen in en gammal man som arbetat på fartyget sedan har var ung. När den gamla mannen kom fram till fartyget, kunde han ses gående med en stor väska med verktyg och arbetshandskarna redan på. Omedelbart satte han i gång med sitt arbete och började med att inspekterade motorn mycket noga uppifrån och ned.

Två av fartygets ägare var där och tittade på mannen, medan de hoppades på att han skulle lösa problemet. Efter att noggrant ha inspekterat och känt på utvalda delar av motorn, lutade han sig svagt ner och plockade fram en liten hammare från väskan.  Han knackade lite försiktigt med hammaren på något, och otroligt nog fick motorn genast liv igen. Försiktigt och lugnt stoppade han ner sin hammare i väskan igen och avslutade med orden, “Så då var motorn fixad!”

En vecka senare fick ägarna en räkning från den gamla mannen på 60.000 kr!

“Va?” , blev ägarnas första reaktion när de såg räkningen och fortsatte, “Han gjorde ju ingenting!”

Ägarna bestämde sig för att be om en specificerad räkning, där varje kostnad som den gamla mannen krävde skulle vara tydligt definierad.

Kort därefter fick ägarna en faktura från mannen som läste;

Knackande med en hammare … … … … .. … … … 20 kr
Att veta var man knackar … … … … … .. ….. 59.980 kr

Längst ner på sidan hade mannen avslutat med en mening, “Ansträngning är viktigt, men att veta var man ska utföra ansträngningen gör hela skillnaden!

En inflytelserik kung levde tillsammans med sin intelligenta drottning i stadens välkända och vackra palats. Kungen skämdes ofta på grund av sin drottnings otroliga smarthet. Det fick honom att känna sig så liten, samtidigt som han upplevde sig själv som lågutbildad och dum.

En dag rusade kungen ut till stallet för att hämta sin häst. Bland de saker han älskade mest var just att rida ut i skogen med sin ståtliga vita häst. Utflykterna hade nämligen blivit hans egna privata tid där han kunde ladda batterierna och fånga sinnesfriden. Plötsligt hände något ovanligt när han skulle sätta sig upp på hästen. Den tillsynes lugna och vackra hästen börjar hoppa runt och kastade om kull kungen till marken. Som tur var hamnade han på den mjuka gräsplätten och klarade sig lindrigt undan. Men händelsen får ändock kungen att bli vansinnig som direkt ställer stallets tjänare till svar för hästens aggression. Tjänaren medger då motvilligt att han glömt mata hästen vilket till största sannolikhet varit anledningen till hästens fientliga beteende. Kungen blev då än mer vansinnig och gav tjänaren omedelbart sparken.

Tjänaren som kände till drottningens begåvning och klokhet gick för att rådfråga henne om vad han skulle göra, samtidigt som han hopades kunna få hjälp med att medla fred mellan kungen och honom. Drottningen talade då om för tjänaren att hämta ett snöre, och sedan sätta sig vid en gräsplätt och låtsas som om han fiskade. När han sedan tillfrågas av kungen om vad han gör, skulle han svara, “Om du inte vill ge mig mitt dagsbröd så finns det en Gud som kan skänka mig det.”

Tjänaren gjorde precis som drottningen rådde honom och kungen förstod att det var en av drottningens knep för att få honom att ångra det han gjort.

Kungen blev väldigt arg och istället för att få kungen på ett lugnare humör blev det droppen för kungen. Han gick direkt till henne och talade om för henne, att deras förhållande efter alla dessa år nu nått en återvändsgränd och att det vore för det bästa om de lämnade varandra. För att inte få dåligt samvete bad han henne ta med sig det dyraste som hon hade i palatset.

Drottningen som trots all stökighet och vrede lyckades behålla lugnet svarade, “Som du önskar min kung, men tillåt mig göra dig en kopp te, en sista gång innan jag lämnar dig.”

Drottningen ordnade teet för kungen och passade nu på att hälla i några droppar sömnmedel. Så fort kungen drack upp teet, somnade han med detsamma.

Efter en stund vaknade han upp och insåg att han befann sig hos drottningens föräldrar. På sin högra sida av sängen satt drottningen och log.

“Hur kom jag hit? Varför är jag här? frågade kungen förvirrat.

Drottningen svarade, “Du bad mig att ta med det dyraste från palatset, och sanningen är att jag inte har något som är dyrare än dig.”

Där mitt på det nyoljade ek bordet stod en oljelampa och lyste upp dess omgivning. Det var ett starkt men samtidigt mysigt ljus vars strålar skar igenom nattens mörker och strök sitt ljus över varje del i det lilla rummet. Varje levande väsen drogs som en magnet mot den värmande oljelampan, och det var nu svårt för oljelampan att hålla sig själv från att betrakta sitt ståtliga ljus med stolthet. “Även självaste solen, kunde inte lysa med vackrare strålar än mig”, var en smygande tanke som genomsyrade oljelampan.

Men som snabbt följdes av en stark vind som hittade sin väg genom fönstret och lyckades blåsa bort oljelampans starka ljus samtidigt som den kvävde ljuset till dötts.

Ägaren av oljelampan vars ögon låtit sig betrakta det ljuva ljuset, tände nu den släckta oljelampan och sade, “Nästa gång du tänker jämföra dig själv med solen, så minns då att solen inte behöver tändas på nytt. “

Det sägs att en äldre vis man bodde på ett berg tillsammans med sin familj och sin enda häst, Shams som stod honom väldigt nära till hjärtat. En dag rymde Shams iväg vilket lämnade en djup sorg och saknad hos den vise mannen som nu kände sig väldigt ensam.
Hans grannar tyckte synd om honom och dröjde inte för att komma och trösta honom för sin förlust. Den vise mannen svarade dem då, “Hur vet ni att det är något dåligt?”

Efter ett par dagar kom Shams underligt nog tillbaka, fast nu istället med en hel flock av vilda hästar. Grannarna blev överlyckliga över de vackra hästarna och den vise mannens lycka. Ännu en gång skyndade de sig till honom för att gratulera honom men mannen svarade, “Hur vet ni att det är något bra?

Efter ett par dagar från hästens återvändo var mannens son ute och försökte träna en bland vildhästarna när han egendomligt nog ramlade av hästen och bröt sin fot.

Grannarna som av kärlek till mannen, återigen skyndade sig till honom för att trösta honom över olyckan fick även nu frågan, “Hur vet ni att det är något dåligt?”

Tiden gick och inte långt därefter utbröt ett stort krig i landet varvid alla unga pojkar kallades in för obligatorisk militär tjänstgöring och försvarande av landet. Men den vise mannens son fick inte tillåtelse att gå pga. sitt brutna ben. Krigets förluster var många och flera unga killar fick ge livet ute på krigsfältet.

När grannarna nåtts av nyheten gick dem över för att visa sin glädje över att sonen inte kallats in av militären. Igen svarade mannen, “Hur vet ni att det är något bra?

Grannarna blev nu trötta på mannens irriterande svar och bad om en förklaring till hans ständiga fråga.

Varpå mannen svarade, “Vi bör inte överdriva, varken i tider av glädje eller sorg, men tacka Gud vid båda stunderna. Om vi tror att något bra sker, bör vi visa tacksamhet och om vi tror att något dåligt skett bör vi visa tålamod.”

En kejsare gick ut från sitt palats för att gå sin vardagliga morgonpromenad när han mötte en tiggare. Han frågade tiggaren, “Vad skulle du vilja ha?” tiggaren skrattade och sade, “Du frågar mig som om du kan uppfylla min önskan.” Kejsaren kände sig förolämpad av tiggarens svar, “Det är klart att jag kan uppfylla din önskan. Tala bara om för mig vad det är? “.
Tiggaren tänkte nu efter en stund innan han sade, “Tänk dig för innan du lovar något.” Men kejsaren var envis och insisterade, “Jag kommer att uppfylla vad du än önskar. Jag är en mycket mäktig kejsare och jag är säker på att din önskan inte kommer vara något som jag inte kan förverkliga.”

Tiggaren log med ett svagt leende medan han sade, “Det är en mycket enkel önskan. Du ser denna tiggarskål? Kan du fylla den med något?”

Kejsaren svarade genast och bestämt, “Självklart!” Sedan kallade han på en av hans tjänare och bad honom fylla tiggarskålen med pengar. Kejsarens tjänare sprang snabbt fram till skålen och började hälla över pengar. Märkligt nog försvann pengarna så tjänaren skynda sig för att hämta mer pengar och började hälla över ännu mer, men hur mycket han än hällde över så hjälpte det inte utan pengarna bara försvann. Så fort tjänaren skulle vända på skålen för att bevisa att den fyllts så var den underligt nog innehållslös.

Hela palatsets arbetare och tjänare samlades snabbt för att skåda denna oförklarliga händelse. Ryktet spred sig snabbt över hela staden och snart hade en stor folkmassa samlats vid palatset. Kejsarens anseende, heder samt auktoritet stod nu på spel, han beordrade sina tjänare att hämta diamanter, pärlor, smaragder och guld från stadskassan. Om hela riket skulle gå förlorat så fick det vara, allt utom att besegras av denna tiggare. Men tiggarskålen verkade vara bottenlös, allt som hälldes- försvann genast och slutade existera.

Tillslut gick det inte att fortsätta längre, kejsaren föll ner vid tiggarens fot och erkände sitt nederlag. “Jag erkänner att du har segrat, men säg mig bara en sak, vad är tiggarskålen gjord av.” Tiggaren skrattade varpå han svarade, “Den består av det mänskliga sinnet, det är ingen hemlighet. Den består helt enkelt av människans begär”.

Två framstående forskare blev en dag bjudna på middag hos stadens borgmästare. Gästerna satte sig först ner för en pratstund innan måltiden började serveras, när en av forskarna var tvungen att lämna rummet för att uträtta behov. Borgmästaren tog då tillfället i akt att fråga den ena forskaren kring hans åsikt om den andre. Han svarade då att personen var en dumbom, likt en åsna och att han inte kunde någonting.  Efter ett tag återvände den andre forskaren och anslöt sig till gruppen.

Inte långt därefter kände den första forskaren av att plikten kallade och var därför också tvungen att avlägsna sig för en stund. Samtidigt närmade sig borgmästaren den andra forskaren och riktade samma fråga till honom nu. Han svarade då att hans kollega betedde sig som en hund.

När maten serverades placerades speciella rätter för var och en av dem medan det praktfulla bordet dukades upp med tallrikar av kinesiskt porslin, silverbestick och böhmiskt glas. Forskarna såg verkligen fram emot den utsökta måltiden och lyfte nu samtidigt av locken från tallrikarna. Till sin förvåning fann de, en av tallrikarna fylld med gräs och den andra med torkade ben. Båda forskarna blev väldigt upprörda över detta hån och förödmjukelse, samtidigt som dem vände sina ilskna blickar mot värden. Den ena forskaren frågade om borgmästaren försökte spela dem ett spratt, men värden svarade att han endast ville servera dem det de verkligen tyckte om.

Sedan fortsatte borgmästaren berätta, att när han frågade den första forskaren om den andra, sade han att han var en åsna och därför måste han ju föredra att äta gräs. Därpå sade borgmästaren att han frågade den andra forskaren om den första, och att han hade svarat att hans kollega var som en hund. Därför trodde borgmästaren att han skulle föredra att äta ben!

I skuggan av himlens glans,
En längtan drog sig undan från all ignorans,

Förvarad i de djupa och mörka haven,
En gudomlig bris hjälpte henne på traven,

Från ett sandkorn hon fick sig sitt första skratt,
Genom pärlemor hon nu tålmodigt hämtade sin kraft,

Där under ytan hon nu levde,
Medan hon om sitt syfte lärde,

Okänd och gömd för många,
Melodin av livets lycka hon började sjunga,

För att nå skönhetens hjärta,
Och om sin hemlighet berätta,

Allt detta för- väntan på sin sädesärla,
Helt vist är du en vacker orientalisk pärla!

Där vid skolbänken satt den ivriga och nyfikna nio åriga pojken när han till sin förvåning lägger märke till en pöl mellan fötterna och att framsidan av byxorna är blöta.  Det som inte fick hända hade blivit verklighet och hans hjärta höll nästan på att stanna av rädsla och skam. Hur kunde detta ske tänkte han bara för sig själv, det hade ju aldrig hänt förut.  Och hur skulle klasskamraterna reagera, han var övertygad om att han aldrig skulle få höra slutet på detta om pojkarna i klassen fick nyss på vad som skett. För att inte tala om flickorna i klassen som aldrig mer skulle prata med honom.

Han sänker ner huvudet och finner inget annat att göra än att be denna bön:  “Käre Gud, detta är en nödsituation! Jag behöver verkligen hjälp nu! Fem minuter från nu och jag kommer att vara rökt.”
Han lyfter sedan upp huvudet och får då syn på läraren som är på väg mot honom med en blick som säger att han blivit avslöjad.

Medan läraren närmade sig pojken kom en klasskamrat vid namn Malak bärandes på klassens guldfiskskål, med de vackra guldfiskarna mot honom. Malak med sina snabba steg lyckas snabbt komma ikapp läraren, och när hon kommer fram till pojkens skolbänk dumpar hon oförklarligt över skålen med vatten på hans knän.

Pojken får sig först en chock innan han fattat vad som skett, men låtsas sedan vara arg medan han innerst inne ropar, “Tack, Herre! Tack, Herre!”

Nu helt plötsligt och istället för att ha blivit ett föremål för åtlöje, har pojkens situation omvandlats till ett föremål för sympati. Läraren rusar nu ut med pojken och ger honom ett par gymnastikbyxor för att sätta på sig, medan hans byxor får tid att torka.
Detta medan alla de andra barnen springer snabbt fram till pojkens skolbänk och börjar torka upp och städa undan allt som ligger utspritt på golvet. Det är en underbar uppvisning av sympati och vänskap. Men som livet vänder snabbt, förlöjligandet som pojken var nära på att få utsättas för hade nu istället överförts till någon annan- Malak. När hon försökte hjälpa till mötes hon enbart av stirrande blickar och orden, “Du har gjort tillräckligt, klumpis!”

På slutet av dagen, medan eleverna står och väntar på bussen, går pojken fram till Malak och viskar,  “Du gjorde det med flit, eller hur?”

“Det har hänt mig också en gång”, viskade Malak tillbaka.

Stadens alla fönster var fyllda med juldekorationer, den ena överträffade den andre och så långt ögat kunde nå fanns mysiga adventsljuststakar uppradade vid fönsterkanterna. Ännu ett år var nära sitt slut medans ett nytt var på väg. Den unga mannen i huset hade precis börjat reflektera över det spännande och minst sagt inspirerande året som passerat. Dock fanns något som bekymrade honom och som lämnade sin spår av obehag över hela kroppen. Tankespridd, deppig och en smula uppgiven satt han inne på rummet när hans far knackade på dörren.

Fadern, kunde enkelt se att något inte var som det skull med sin son och frågade därför vad det var. Först ville sonen inte berätta något för sin far, men efter ett tag gav han efter för faderns ömhet och kärlek och började berätta.

“Dem låter mig inte vara ifred, hela tiden skall dem hacka på en och komma med sina spydiga kommentarer”, sade sonen med en ilska i rösten.

“Vilka då, vad är det som hänt egentligen kära son, snälla berätta”, svarade fadern förvånat.

Faderns röst var som en nyckel till den slutna ventilen och sonen kunde inte längre hålla det inom sig, “Det är kollegorna på jobbet, så fort jag inte gör som dem vill eller önskar så försöker dem stöta ut mig. Dem vill inte acceptera mig som jag är, utan jag skall vara som dem eller så är jag konstig. Jag orkar inte med dem längre…”

Fadern tittade på sin son med sorgsna ögon och sade, “Kära son, var som vatten…”

Sonen som satt böjt med huvudet nedsänkt vid knäna tittade nu förvånat upp, “Var som vatten, vad menar du fader?”

Varpå fadern fortsatte, “Jo min son, var som vatten. Oavsett vattnets fysiska fas eller i vilken omgivning den är placerad, ändrar den sig inte. Inte heller blir den påverkad av dess omgivning, istället bevarar den sitt ursprung och syfte. Den kan ligga tillsamman med smutsig olja men ändå hålla sig separerad från den. Den kan vara både stark och mjuk samtidigt, tillskillnad från de flesta människor som byter ut sina moraliska egenskaper från det de ser och hör.”

Sonens ögon lyste nu upp samtidigt som ett nytt hopp, liknande ett nytänt stearinljus började glöda inom honom.

Det var en gassande och torr eftermiddag på den nordafrikanska slättmarken. Inte en droppe regn på flera månader hade fallit, och spår av stark törst blandad med hunger syntes klart och tydligt på allt levande som rörde sig. Det var ett mirakel att alla djur klarat sig så länge utan vatten.

Där mitt på slättmarken låg en sjuk hjort, hjälplös och svag. Trots det var han glad över att ha kunnat samla ihop till tillräckligt med föda för att ta honom igenom sjukdomen. Han hade kämpat under hela dagen för att hitta all födda. Vore det inte för hans svaga fötter som ofriviligt gav vika tillslut, från all trötthet och påfrestning hade han utan tvekan kunnat fortsätta i flera timmar till.

Plötsligt, till sin bestörtning får han syn på några av sina vänner, som kommit för att se honom, börja ta för sig av hans föda.
“Bort med er”, fick han ur sig med de sista krafterna han hade. “Det är inte min sjukdom som kommer att döda mig, det är er girighet.”