Det var en gång en väldigt rik kung, vars kungarike sträckte sig över stora marker med öppna och vackra landskap. När han en dag var på väg hem från ett intensivt och hårt krigsslag, kände han av en fysiskt trötthet  och smärta. Han tillkallade då genast hans högra hand som också var befälhavaren över hans arme och talade om för honom.

“Jag känner av att min död börjar närma sig.”

“Därför vill jag be dig om tre saker som också kommer att vara mina slutliga önskningar och mina sista befallningar till dig.”

“Min första önskan är att, när jag dör så vill jag att endast mina läkare skall bära min begravningskista. Och min andra önskan är att jag vill att alla mina rikedomar i form av guld, ädelstenar och pengar skall kastas längs marken där kistan kommer att bäras. Den tredje och sista önskingen är att jag vill att ni tar ut mina händer från kistan och låter dem vara utsräckta så att folket kan se dem när min döda kropp passerar dem.”

“Dina önskingar är min plikt kära kung”, svarade befälhavaren, “men tillåt mig att fråga varför just dessa önskningar.”

Varpå kungen svarade: “Min första önskning är för att jag vill visa folket att alla mina läkare som är landets bäst, varken klarade av att hindra döden från mig eller skänka mig god hälsa.
Den andra önskingen är för att folket själva skall få skåda att allt guld och alla rikedomar som jag samlade på mig i mitt liv kommer att stanna kvar och att inget av dem är till min hjälp idag.
Min sista önskan som var att låta min händer få vara utsräckta, är ett  bevis på hur jag kommer att lämna denna jord tomhänt och att jag inte tar med mig något från detta liv.”