En universitetsstuderande elev hade börjat intressera sig i en speciell form av kampsport som endast fanns i Kina. Denna typen av kampsport var väldigt sällsynt och hade endast ett fåtal medlemmar. Han bestämde sig därför för att åka till Kina där han hoppades på att undervisas i den unika kampsporten och få lära sig den väl.

Första året fick han som alla nybörjare i gruppen tvätta toaletterna och diska tallrikarna. Trots det svåra och förnedrande arbetet ändrade detta inte elevens motivation, utan han var fast besluten med att fullfölja programmet. Efter ett år kom dagen för ceremonin och det var dags att utse vilka som skulle få gå vidare och börja få lektioner från kampsports mästaren. Mästaren hade ställt upp samtliga elever på ett led och började sakta röra sig från den högra sidan medan han pekade på de elever som skulle få äran att fortsätta till nästa steg. Han hade pekat på alla men när han väl var framme vid eleven sänkte han ner sin hand och sade:

“Du stannar kvar.”

Eleven blev förvånad och började direkt fundera över, varför just han inte fått fortsätta men kunde inte komma på något fel eller något dåligt som han gjort under året. Han som lyssnat på varje ord och gjort allt vad man måste göra under första året. Hans vänner uppmuntrade honom att kämpa vidare och eleven lät inte beslutet påverka hans vilja, utan kämpade nu bara ännu mer för att lyckas komma till nästa nivå.

Dagarna passerade snabbt, och det hade redan blivit dags för ett nytt års ceremonidag och för nya elever att utses, men till sin förvåning och precis som vid första årets ceremonidag sänkte mästaren ner sin hand så fort han kommit fram till eleven och sade:

“Du stannar kvar.”

Elevens tålamod började nu snart ta slut men han lyckades ändå bita ihop och uthärda ytterligare ett år för att sedan på det tredje årets ceremonidag få ta emot precis samma svar från kampsports mästaren:

“Du stannar kvar.”

Detta blev nu droppen för eleven som nu blev riktigt förbannad och följde efter läraren som gått upp till kontoret och satt sig. Med hårda och ilskna slag knackade han på dörren och stormade in och sade:

“Varför behandlar du mig alltid på ett dåligt sätt och vägrar låta mig fortsätta till nästa steg.”

Mästaren som precis skulle hälla upp lite te i sin kopp svarade då:

“Lugn, slå dig ner och häll upp lite te för mig så skall jag berätta varför.”

Eleven som knappt kunde titta på mästraren av ilskan som han byggt upp inom sig, tog tag i tekannan och fyllde mästarens tekopp för att sedan ställa ner tekannan på bordet.

Eleven hann knappt ställa ner tekannan när mästaren hade frågat:

“Varför slutade du hälla upp?”

“För att tekoppen blev fylld och inte rymmer mer. Därför kommer allt jag fortsätter och fyller på bara att rinna över koppen och inte vara till någon nytta,”svarade eleven.

Varpå mästaren svarade:“Väldigt bra svarat. Det samma gäller dig min vän, likt denna fyllda tekopp kom du till mig för att lära dig. Om jag försöker lära dig något kommer det inte vara till din nytta, eftersom du redan är fylld och den kunskap som du får kommer därför likt tekoppen bara att rinna över. För att kunna fylla tekoppen så måste den tömmas först.”