Vårdagsjämningen hade äntligen kommit, och man kunde tydligt känna av naturens omvandling. Snöns försvinnande och fåglarnas kvittrande ingav hopp och den inspiration som den lilla pojken hade väntat på. Nu var han äntligen redo för att ta beslutet och förverkliga sin önskan.

Han bestämde sig för att börja träna judo och detta trots att han förlorat sin vänster arm i en svår bilolycka för några år sedan. Den lilla pojken började med att gå på judo träningarna som hölls av en gammal japansk judo mästare i en av stadens källarlokaler. Pojken lade ner all tid han hade, på att träna och han lyckades göra väldigt stora framsteg på väldigt kort tid. Därför kunde han inte förstå varför han efter 3 månaders utbildning endast fått lära sig ett enda grepp.

Till slut kunde han inte hålla inne med frågan längre och gick fram till tränaren och sade: “Sensei, är det inte dags att jag får lär mig några fler grepp?”

Tränaren lutade sig mot pojken, lade försiktigt ena handen på hans axel och sade: “Detta är det enda grepp du känner till, men det är också det enda du någonsin kommer att behöva.”
Pojken förstod inte riktigt vad tränaren menade, men litade ändå på hans ord och fortsatte att träna.

Ett par månader senare tog tränaren med pojken på hans första turnering. Där lyckades han vinna lätt de två första matcherna. Förvånad över sina två första segrar, visade sig den tredje matchen vara svårare. Det blev en hård kamp och efter ett tag började hans motståndare bli otålig och utmattad, pojken såg chansen och lyckades avgöra matchen genom sitt berömda grepp.

Fortfarande förvånad över sina framgångar, var pojken nu i final. Denna gång var hans motståndare större, starkare och mer erfaren. Det gick inte alls bra, vilket fick domaren att blåsa för time-out. Han var bara ett ögonblick från att stoppa matchen för sin rädsla att den lilla pojken skulle skada sig, när tränaren ingrep.

“Nej, låt honom fortsätta.”, insisterade tränaren.

En stund senare återupptogs matchen, och några minuter in i matchen dök ögonblicket upp, motståndaren tappade fokus. Pojken såg den gyllene chansen och använde skickligt sitt grepp för att få ner motståndaren. Pojken hade nu vunnit matchen och turneringen. Till sin förvåning vara han nu turneringens segrare och mästare.

På vägen hem gick pojken och tränaren detaljerat igenom varje rörelse i varje match. En fråga bekymrade fortfarande pojken och han lyckades nu samla på sig tillräckligt med mod för att ställa den.

“Sensei, hur kunde jag vinna turneringen med bara ett grepp?”

“Du vann på grund av två anledningar”, svarade tränaren och fortsatte. “För det första har du lyckats behärska ett av de svåraste greppen i judo. Och för det andra, så finns det bara ett sätt för din motståndare att kunna försvara sig från ditt grepp, och det är genom att han tar tag i din vänster arm.”