Det var en solig sommar dag med en klar blå himmel. Inte ett moln på himlen visade sig så långt ögat kunde nå. Vindens ljuvliga och svalkande vindar smekte förbi medan solens strålar trängde igenom med sin hetta. Samtidigt var den gamla bonden tidigt ute med att inspektera sina gårdar och hans efterlängtade odlingar. Det dröjde inte länge förrän han plötsligt lade märke till något väldigt sorgligt. Det var en sårad liten örnunge som låg under en av bondens tomatväxter och hjälplöst försökte gömma sig undan. Samtidigt som den gav ifrån sig ett svagt pipande ljud, precis som om den ropade efter sin moder. Denna sorgliga syn fick bondens hjärta att mjukna till och han kunde inget annat än att ta med sig den lilla örnungen hem för att försöka hjälpa den.

Väl hemma gjorde han plats för örnungen inne i lagården där alla kycklingar satt och ruvade medan de njöt av den behagliga värmen och svalkande skuggan. Han gav örnungen den bästa platsen och hällde upp lite vatten i en skål medan han smulade sönder lite brödbitar som han placerar vid den stackars sårade örnungen. Sedan lämnade han örnungen ensam för att den skulle få möjlighet att återhämta sig.

Det passerade inte en dag utan att bonden försiktigt tittade förbi under varje morgon och plåstrar om såret för örnungen. Sedan bytte han ut vattnet och fyllde upp en liten skål med rester från gårdagens middag. Märkligt nog dröjde det inte länge förrän örnungen började anpassa sig till de övriga kycklingarna i lagården. Han lärde sig att gå och kackla som kycklingarna, men även att dricka och äta som dem. Tiden passerade snabbt förbi och den lilla örnungen växte snabbt till sig och blev en fullvuxen örn. Bondens glädje kom från att varje morgon se på den ståtliga och vackra örnen som lyckligt roade sig i lagården.
Read the rest of this entry »

När soljusets droppe faller,
Och ögonens skönhet släcker,

Idag i väntan citronfjärilen lever,
På vårvindens härliga briser,

Med sina vingar tacksamhet sprider,
Ett ljuvligt sken fast mer likt glitter,

Lycklig den blomma som du förgyller,
Endast den med fasta rötter,

Likt ett berg som aldrig spricker.

En mäktig kung hade en vän som besökte honom varje dag. De brukade sitta och diskutera alla möjliga frågor och kungen kände att han verkligen kunde tala ut om allt, med sin kära vän.  Bland de många råd som vännen gav till kungen fanns ett råd som han dagligen upprepade. Vännen brukade sätta sig bredvid kungen och säga: “Behandla den som gör gott väl, men behandla inte den som gör ont dåligt, ty dennes ondska är tillräcklig för honom.”

Deras goda relation fick en annan man att avundas kungens vän, och dennes position hos kungen.  Den avundsjuke mannen gick därför fram till kungen en dag och viskade i hans öra: “Din vän som sitter bredvid dig säger att du luktar illa”

Kungen blev rasande och svarade: “Du ljuger, det kan inte vara sant! Hur kan jag lita på vad du säger?”

Varpå mannen listigt svarar: “Kalla honom till er och ni kommer själv se att han kommer att lägga sin hand på näsan när han kommer närmare er.”

Kungen blev nu bara mer upprörd och skrek ut: “Försvinn, jag vet hur jag skall avslöja din lögn!”

Den avundsjuka mannen lämnade kungen och bjöd sedan kungens nära vän på en måltid, som han tillagat med mycket vitlök i. För att inte göra mannen besviken, accepterade kungens vän inbjudningen och åt måltiden tillsammans med honom. Efter att de hade avslutat måltiden gick vännen vidare som vanligt för att besöka kungen. Väl framme hos kungen började de diskutera om rikets välgång, när vännen återigen nämner sitt välkända råd: “Behandla den som gör gott väl, men behandla inte den som gör ont dåligt, ty dennes ondska är tillräcklig för honom.”

Vännens råd fick nu kungen att minnas vad den avundsjuka mannen talat om för honom tidigare under dagen, och sade till sin vän: “Kom närmare mig!”

Vännen gick då fram till kungen och lade handen över munnen så att kungen inte skulle känna av vitlöksdoften.

Kungen tänkte nu för sig själv, “Mannen som viskade mig i örat talade sanning.” Kungen skrev då ett brev för hand och gav det till vännen och bad honom ge det till en av kungens förvaltare. Kungen hade för vana att aldrig, själv skriva ett brev om han inte hade i avsikt att ge någon ett pris eller en gåva.

Men detta brev skulle minst sagt komma att få annorlunda konsekvenser. I brevet stod det: “När sändebudet till detta brev kommer till dig, slakta honom på det grymmaste sätt. Och skicka hans huvud till mig.”
Read the rest of this entry »