En far till fyra söner hade som önskan att lära sina barn att inte döma om saker och ting på förhand och inte förhasta sig i sina slutsatser. Så han skickade därför var och en av dem på ett uppdrag vid utvalda tider. Uppdraget dem fick var att söka upp och titta på ett päronträd som låg långt bort från de hus de levde i. Den första sonen skickades på uppdraget i mitten på vintern, den andra under våren, den tredje på sommaren, och den yngste sonen vid hösten.

När de alla hade gått och kommit tillbaka från sina uppdrag, samlade han dem tillsammans för att de skulle beskriva vad de hade sett. Den första sonen sade att trädet var fult, böjt och hade vridna kvistar. Den andra sonen sade, nej det var täckt med gröna knoppar och ingav hopp. Den tredje sonen höll inte med, han sade att trädet var överflödat med blommor som gav ifrån sig en uppfriskande doft och såg så vackra ut, det var en av de mest vackra saker han någonsin skådat. Den sista sonen höll inte alls med någon av sina bröder och sade istället att trädet var fullt med liv och smyckat av all den mognade frukten som hängde ner med en bedårande syn.
Read the rest of this entry »

Morgonen var sig lik, precis som många andra, dock med en underlig bris som förde med sig en vacker känsla, av någonting nytt, vad det var kunde jag dock inte säga, men ibland kan ord tala till hjärtat och få liv:

Gud uppenbarade för profeten David(A):

“O David(A), du vill och Jag vill,
Men det enda som sker är vad Jag vill,

Så om du överlämnar din vilja till vad Jag vill,
Gör Jag dig nöjd med det du vill,

Men om du inte överlämnar din vilja till det Jag vill,
Tröttar Jag dig med det du vill,

För i slutändan sker endast det Jag vill,”

Varifrån du kom, var min första fråga?

Dock fortfarande en av tidens gåta.

Det var en gång en vattenbärare i Indien som hade till uppgift att leverera vatten till sin husägare. Till sin hjälp hade han två stora hinkar, de två hinkarna hängde ner på vardera ände av en stång som han bar över sin nacke. En av hinkarna hade en spricka i sig, medan den andra hinken var helt perfekt och levererade alltid en full last med vatten vid slutet av den långa promenaden från floden till husägarens villa. Den spruckna hinken däremot lyckades endast leverera halva mängden, och var oftast halvfull vid anländandet till huset.

Under hela två år pågick detta dagligen för vattenbäraren, varje morgon gick han ner till floden och fyllde de två hinkarna med vatten men återvände endast med en fylld hink och den andra bara halvfull.

Naturligtvis var den perfekta hinken väldigt stolt över sina prestationer, den var ju perfekt för det ändamål den tillverkats för. Men den stackars spruckna hinken skämdes för sin egen ofullkomlighet och var väldigt besviken på sig själv för att den endast lyckades prestera hälften av vad den var gjord för.

Efter två år, av vad den spruckna hinken ansåg vara ett bittert misslyckande, talade den till vattenbäraren en dag vid floden. “Jag skäms över mig själv, och jag vill be om ursäkt till er.”
“Varför?” frågade vattenbäraren. “Vad är det du skäms för?”
Read the rest of this entry »