Äntligen är dina ljud tillbaka,
Klingande och dansande på varandra,

Ljuvliga med pärliknade former,
Smaragdens skönhet från sömnen de väcker,

Vackra rinnandes ner från dimmans tak,
Söta de är i deras smak,

I överflöd de spelar till rytmen,
Spelar de toner vi dansar till hela natten…

Det hela började med när en besökare till Moskén bestämde sig för att skriva ett brev till redaktören för en tidning där han klagade på hur meningslöst det var att gå till Moskén.

“Jag har gått i 30 år nu”, skrev han, “och under denna tid jag har hört mer än 3.000 föreläsningar. Men jag kan inte under hela mitt liv minnas en enda av dem. Så jag tror helt ärligt att jag slösar min tid och Imamen slösar sin egen tid genom att hålla föreläsningar. ”

Detta startade en minst sagt het debatt under kolumnen “Brev till redaktören”, detta till redaktörens stora nöje. Det höll på i veckor tills någon svarade med ett minst sagt intressant inlägg;

“Jag har varit gift i 30 år nu. Under denna tid har min hustru tillagat mer än 32.000 mål för mig. Men jag kan inte under hela mitt liv minnas hela menyn för en enda av dessa måltider. Däremot vet jag att, alla dessa mål gav mig näring och den styrka jag behövde för att göra mitt arbete. Om min fru inte hade gett mig dessa mål, skulle jag vara fysiskt död i dag. Likaså, om jag inte hade gått till Moskén för att få näring, skulle jag vara andligt död idag! ”

Låt vår näring under denna heliga månad och under vår fasta komma från den heliga Koranen vars ord väcker själen och hindrar den från att dö. Tron ser det osynliga, tror på det otroliga och erhåller det omöjliga!

En man gick till en frisörsalong för att klippa håret och trimma skägget som vanligt. När det blev hans tur gick han fram och satte sig på stolen och beskrev till frisören hur han ville ha sitt hår klippt och hur mycket han ville trimma skägget. Efter ett tag säger frisören, vilken varm dag det är, och går bort för att hämta ett glas vatten och bjuder mannen, som vänligt tackar nej och säger; “tack för din generositet men jag fastar ” .

Varpå frisören frågar, Varför fastar du?

“Jag fastar för att jag vill…”, innan mannen hunnit tala klart blir han avbruten och frisören säger;

“Ursäkta, men jag tror inte på att Gud finns”

”Varför säger du så”, frågar mannen?

“Tja, det är väldigt enkelt, det enda du behöver göra är att gå ut på gatan för att inse att Gud inte finns, säg mig, om Gud fanns, skulle det finnas så många sjuka människor? Skulle det finnas så många övergivna barn? Om Gud fanns, skulle det varken finnas lidande eller smärta. “Jag kan inte tänka mig en Gud som tillåter alla dessa saker.”, svarade frisören

Mannen, blev tyst för ett ögonblick och tänkte för sig själv att det var nog bäst att inte säga något för att inte starta en argumentation.

Frisören avslutade sitt arbete och mannen gick ut ur salongen. Strax efter att han lämnat frisörsalongen, såg han en man på gatan med ett långt hår och skägg, det verkade som om det varit länge sedan han besökte frisören sist. Mannen gick då tillbaka till frisörsalongen och sade till frisören: ”Frisörer existerar inte”

”Hur kommer det sig”, frågade frisören, ”Jag är ju en frisör och jag existerar.”

”Nej!”, svarade mannen, “De finns inte för om de hade gjorde det skulle det inte finnas några människor med långt hår och skägg som går omkring på gatan som den där mannen.”

“Jo, frisörer finns, men de kommer inte till mig”, svarade frisören.

“Jag talar om den gäst som bör behandlas med största respekt och vänlighet, jag talar om Månaden Ramadan! som är på ingång”

En gammal bonde bodde på en gård med sitt yngre barnbarn. Som vana hade han att varje dag tidigt på morgonen sitta vid köksbordet och läsa ur den Heliga Koranen. Hans barnbarn blev så påverkad av att se sin morfar gå upp varje dag så tidigt på morgonen för att läsa ur Koranen att han ville bli precis som honom och försökte därför efterlikna honom på alla sätt han kunde.

En dag frågade barnbarnet: “Morfar, jag försöker läsa i den Heliga Koranen precis som du, men jag förstår nästan inget, och vad jag förstår av Koranen glömmer jag så fort jag stänger boken. Jag känner att det inte är någon mening att jag läser mer, Vad tjänar det att läsa Koranen egentligen? ”

Morfar vände sig tyst ifrån ugnen som han höll på att fylla med kol och svarade: “Ta denna korg med kol och gå ner till floden med den, fyll den med vatten och hämta den är du snäll.”

Pojken gjorde som hans morfar hade sagt, men allt vatten läckt ut innan han kom tillbaka till huset. Morfar skrattade åt honom och sade, “Du måste gå lite snabbare nästa gång”, och skickade tillbaka honom till floden med korgen för att försöka igen.

Denna gång sprang pojken snabbare, men igen så var korgen tom innan han hunnit återvände hem.

Andfådd och trött efter ansträngningen, sade han till sin morfar att det var omöjligt att transportera vatten i en korg, och han gick för att hämta en hink i stället.

Morfar sade: “Jag vill inte ha en hink med vatten, jag vill ha en korg med vatten. Du anstränger dig inte tillräckligt”, och gick sedan ut genom dörren för att se på pojken när han försökte igen.

Vid det här läget visste pojken om att det var omöjligt, men han ville visa sin morfar att även om han sprang så fort han kunde, så skulle vattnet läcka ut innan han kom tillbaka till huset.

Pojken doppade återigen ner korgen i floden och sprang sedan med all kraft han kunde tillbaka till sin morfar, men väl framme hade vattnet hunnit rinna ur igen.

Andfådd och denna gång helt urladda på sina krafter, sade han, “Såg du morfar, det är meningslöst!”

“Så du tycker att det är meningslöst?” sade hans morfar: “Titta på korgen”.

Pojken tittade på korgen och för första gången insåg han att något var annorlunda med korgen. Den hade förvandlats från en korg med smutsigt gammal kol inuti och utanpå till en nu ren och fin korg.

“Son, detta är vad som händer när man läser den Heliga Koranen. Du kanske inte förstå eller kommer ihåg allting, men när man läser Koranen, kommer du att ändras, inifrån och ut. Detta är Allahs(SWT) verk i våra liv.”

Skymd bakom dalarnas kullar,
Gömd bland skogens alla tallar,
Bland gräsets torra toppar,

Där ensamt på en äng blomknoppen väntar,
Oskuldsfull med en dold skönhet den tittar,

Inspiration den sprider,
Hos dig den livet finner,

”Du som skänker liv och död, Herren över öst och väst,
solens och månens Härskare, lite vatten och regn från din kärlek”, den ber
Av dina härliga strålar den vill ha mer,

Tålamod i väntan den söker,
Längtan efter att slå ut nu sprider,

Slå ut till en spirande vacker skönhet,
Endast en reflektion av din Härlighet…

En droppe från dig det räcker,
Törsten den släcker,

Välsignade vare dina vänner,
Med överflöd de väller,

Av ljudet dem själen väcker,
Tacksamheten du inom tänder

Dansande på molnen vi fortsätter,
Vill aldrig säga det räcker,

Din skönhet överallt den täcker…

Du lärde mig kärlekens namn,

Du omfamnade mig i din varma famn,

Kärlekens namn den från dig jag såg,

Vackerheten från din skönhet den mig slog,

I dina ögon finns kärlekens spår,

Ta min hand och vissa mig var jag går,

Kärleken den i mig du planterade,

Du den aldrig lämnade,

Var dag du vattnade,

Till mig du skänkte,

Se på mig idag,

Vill vara din vackra blomma varje dag,

Förlåt mig om jag glömde vattna dig,

Men din kärlek överväldigade mig,

Två män, båda allvarligt sjuka, delade samma sjukhusrum. Den ena av dem fick sitta upp i hans säng i en timme varje eftermiddag för att tömma ut vätskan ur hans lungor. Hans säng låg bredvid rummets enda fönster. Den andra mannen var tvungen att spendera all sin tid liggandes på rygg. Eftersom de var ensamma i rummet och inte hade något att göra så spenderade dem tiden på att tala med varandra i timmar. De talade om alltifrån deras fruar och familjer, deras hem, deras jobb, deras tjänstgöring i militären och om vart de varit under semestrarna.

Varje dag under eftermiddagen när mannen i sängen vid fönstret kunde sitta upp, brukade han som en daglig vana beskriva för hans rumskompis allt han kunde se utanför fönstret. Mannen i den andra sängen började leva för denna timme under dagen då hans fantasi fick breddas och hans liv förgyllas med färger från världen utanför.

Fönstret hade utsikt över en vacker sjö där änder och svanar simmade runt på vattnet medan barnen seglade sina modellbåtar.
�
Grön färgade, gamla träd i alla nyanser sträckte sig över landskapet, och en fin utsikt över stadens skyskrapor kunde ses på avstånd. Eftersom mannen vid fönstret beskrev allt detta i en utsökt detalj, kunde mannen på andra sidan av rummet sluta ögonen och fantisera över de fantastiska scenerna.
�
En varm eftermiddag beskrev mannen vid fönstret en parad som passerade förbi. Fastän den andra mannen varken kunde höra något ljud från folkmassan eller paraden så kunde han se det så klart framför sig, som om bilden var precis framför näthinnan. Allt detta tack vare den andra mannens otroliga förmåga att beskriva vad han såg utan att utlämna den allra minsta detalj.  

Dagar och veckor gick tills en morgon kom, då sköterskan kom in med det dagliga vattnet upptäckte hon till sin förvåning den livlösa kroppen av mannen vid fönstret, som hade dött fridfullt i sin sömn. Hon blev väldigt ledsen och kallade sjukhusets sköteskor för att ta bort kroppen.

Så snart som det blev lämpligt, frågade den andra mannen om han kunde flyttas så att han kunde ligga bredvid fönstret. Sjuksköterskan flyttade sängen för honom med glädje, och efter att ha sett till att han låg bekvämt, så lämnade hon honom ensam.
�
Långsamt och smärtsamt sträckte han sig upp på en armbåge för att ta sin första titt på världen utanför. Nu skulle han äntligen glädjas över att se den vackra utsikten själv. Han sträckte långsamt upp huvudet för att titta ut genom fönstret bredvid sängen.

Men till sin förvåning fanns där endast en tom vägg. Mannen tillkallade sjuksköterskan snabbt och frågade var fönstret tagit vägen, ”det har aldrig funnits ett fönster i detta rum”, svarade sjuksköterskan snällt. Mannen insisterade och berättade hur hans rumskompis dagligen berättat om de vackra utsikterna. Sjuksköterskan svarade då ”det kan inte vara möjligt eftersom din avlidne vän var blind men han kanske bara ville uppmuntra dig.”

Livet skrattar åt dig när du är missnöjd och ler åt dig när du är lycklig, men livet hyllar dig när du gör andra glada.