Låt mig landa på marken,
Låt mig gå med de ödmjuka stegen,

I dag på din rygg jag går,
Imorgon i din buk jag bor,

Vänd mitt ansikte mot helgedomen,
Skänk mig insikten och visdomen,

Fred vare med er jordens folk,
Fred vare med er gravens folk,

Här slutar den ena resan och en större börjar,

Lämnade du jorden eller lämnade den dig?
Tog du vara på jorden eller tog den vara på dig?
Dödade du jorden eller dödade den dig?

Var är din starka kropp, som nu inte längre dig kan hjälpa,
Var är din skarpa tunga som nu endast på tillåtelse får tala,
Var är dina nära och kärra vars saknad du inte längre tycks begära,
 

Fred vare med er ni som smakat döden,

En historia berättar att två vänner vandrade genom öknen. Kanske var det solens hetta i samband med den starka törsten som under ett skede av resan startade ett argument mellan dem båda och till slut fick oanade konsekvenser då ena vännen klappade till den andra i ansiktet.
�
Den örfilade vännen blev sårad, men utan att ens säga något, skrev han i sanden:

”IDAG FICK JAG EN ÖRFIL I ANSIKTET AV MIN BÄSTA VÄN.”

De fortsatte att gå tills de hittade en oas, där de bestämde sig för att ta ett bad. Den örfilade vännen fastnade då plötsligt i vattnet och höll på att drunkna, varpå hans vän räddade honom. Efter att han återhämtat sig från den otäcka incidenten, skrev han på en sten.

”IDAG RÄDDADE MIN BÄSTA VÄN LIVET PÅ MIG”

Den vän som hade örfilat och räddat sin bästa vän frågade honom: “När jag sårade dig, skrev du på sanden och nu skriver du på en sten, varför?” Den andra vännen svarade

“När någon sårar oss bör vi skriva ner det på sanden där vindar av förlåtelse kan radera bort det. Men när någon gör något bra för oss, måste vi gravera in det i sten där ingen vind någonsin kan radera bort det.”

En man och kvinna hade varit gifta i över 60 år. De delade med sig av allt och pratade om allt. De hade inga hemligheter för varandra förutom en liten sak. Den gamla kvinnan hade en skokartong som hon förvarade högst upp på garderobshyllan och som hon hade varnat sin man från att öppna.

I alla dessa år de var gifta hade aldrig tanken slagit honom att öppna skokartongen, men en dag blev den gamla kvinnan väldigt sjuk och läkaren konstaterade att hon inte hade långt kvar att leva. Paret bestämde sig då för att reda ut allt ouppklarat mellan dem innan tiden för avsked skulle komma. Mannen tog ner skokartongen från garderobshyllan och ställde den vid sängen där frun låg. Frun höll med om att tiden var nu inne för hennes man att få reda på vad som fanns inne i skokartongen.

När han öppnade lådan hittade han två virkade dockor och en bunt pengar på $25,000. Han frågade henne om innehållet i kartongen. ”När vi skulle gifta oss”, sade hon, ”då talade min mormor om för mig att hemligheten bakom ett perfekt förhållande var att aldrig gräla. Hon talade också om för mig att om jag någonsin skulle bli arg på dig, så skulle jag hålla tyst och virka en docka.”

Mannen blev så rörd att han var tvungen att kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Endast två stycken virkade dockor fanns i kartongen. Hon hade endast blivit arg två gånger på honom under alla dessa år de lev tillsammans. Mannen kunde nu inte längre hålla tillbaka tårarna och blev otroligt glad. ”Men älskling”, sade han, ” det förklarar dockorna, men alla dessa pengar då? Var kommer de ifrån?

”Åh.. just det”, svarade frun, ” De är pengarna som jag tjänade på att sälja dockorna.”

Det var en gång en gammal, sjuk och rörelsehindrad man, som både hos sin son och hans fru. På grund av den gamla mannens höga ålder och svårigheter att röra sig var han helt beroende av hans son och sonens frus hjälp. Familjen levde ett enkelt liv och levde av mannens inkost som kom från tillverkning av korgar av olika slag. Dessvärre var sonens fru dock inte lika förtjust i sin mans far och bad ständigt sin man att göra sig av med sin far. Paret hade en åttaårig son som var väldigt fäst i hans farfar, och som hela tiden såg den dåliga behandlingen modern hade mot hans farfar. Efter ett tag började kvinnans klagan att öka och blev alltmer intensiv, tills det nåde en punkt då hon ställde sin man inför ett ultimatum,

- Du får välja mellan antingen mig eller din farfar

Manen svarade då sin fru;
- Han har ju ingen annan stans att ta vägen han har ju bara mig som kan ta hand om honom 

Den listiga frun kom då på den perfekta iden för henne och lösningen på hennes problem, gör då en korg så stor att du kan lägga din far i den och lägg honom sedan ute i skogen där kommer säkerligen folk att gå förbi och när dem ser korgen och din far i den kommer de att ta hand om honom. Mannen var tillslut tvungen att gå med på sin frus ide, och ägnade därför en hel månad med att tillverka denna jätte korg som tillslut skulle rymma hans far. Efter tillverkningen av denna jätte korg som sonen hela tiden var med att tillverka var det då dags att lägga sin far i den. Det var ett känslomässigt ögonblick då mannen tillsammans med sin son placerade sin far i korgen. Man kunde se tårar i ögonen på dem alla, och det var ett svårt beslut men fruns klagan blev bara för mycket. Med hjärtat i halsgropen placerade manen sin far i korgen tillslut. Med tunga steg tog han sig ut i skogen. Efter ett tag hörde mannen en röst i bakgrunden sägandes;

-Pappa när du lämnat farfar i skogen glöm inte ta med dig korgen tillbaka

- Vad skall du med korgen min son, sade mannen till sin son.

- För att när du blir gammal och sjuk skall jag lägga dig i den.